Hope...

Jag vill så mycket... jag vill:
bli frisk/hel nu så jag kan klippa färga och göra folk fina.
ha ett jobb direkt när skolan slutar.
hitta en karl, en man, som bara säger sånt han verkligen menar och tycker om mig.
ha mitt eget hem, helst ett hus och inte flytta mer.
skaffa barn, kanske inte nu, men snart.

Så därför, ska jag sluta vilja så jävla mycket, för jag får aldrig som jag vill ändå!
Och ja jag är bitter.
Och nej ni har ingen rätt att döma mig för det, för ni vet ingenting.

Min pappa har lärt mig en sak, och det är att Life is a Bitch, then you die, och jag har inte tyckt att det kan vara så illa, jag har en helt annan tro, men dom börjar vävas samman, hans och min...

Plötsligt händer det!
Hoppet är det sista som lämnar kroppen.

En fredag med Jeanette!

En lördag med Susanne!

En söndag med Joanna!

Underbara människor i mitt liv, ni får mig att glömma allt och bara njuta med er.

Jag älskar er.

Jag har som inget att säga...

Hjärnan går på högvarv, men orden kommer inte ut.

Hjärtat är fullt, men känslan är tom.

Efter regn.... efter regn...

Ouch...

1 veckas vila med Voltaren så inflammationen går ner så han kan känna skadan på riktigt.
Supraspinatus ruptur/bristning = inte skönt.



Vänd vinden, vänd... jag orkar inge mer...