Men nu jävlar ni!

Idag är minsann ingen vanlig dag!
För idag är dagen då vägarna i Sverige genast blev osäkra ;)
Eller kanske säkrare? Vad vet man!
Ut på dom ska jag iaf, på nåt vis!
För nu får jag köra 24 meter långt och 60 ton tungt jag!!!
Förstår ni känslan? Rätt mäktig faktiskt, att man liksom behärskar kunskaper nog att göra de, inte bara tänka och vilja!
Jag är så lycklig, barnsligt lycklig, som på julaftonsmorgon ungefär!

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Det undrar jag än?
Jag utbildar mig och provar på diverse i hopp om att känna vad jag skulle kunna stå ut med att göra tills jag ska pensioneras!
Det är iaf inte vården, inte heller nån mack, inte dagis, inte bondgård.
Ett fik? En butik? Frisör? Chaufför?
Vi får väl se, service är ju lite av min grej iaf!

Han denna där har hakat upp sig på min tonårsdröm att bli lastbilschaufför, och predikar mot det för kung och fosterland, men jag är ju sån att jag måste få prova och upptäcka själv om de är nåt för mig eller inte.
Jag trivs ju på vägen jag, så vi får väl se vad de blir av de!

26,5 år, och fortfarande ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor!
Fast jag tycker ju att de hellre är läge för att prova sig fram nu, inte om 15 år när livet har fått andra meningar och spår, förhoppningvis!

Äh, jag luppilejar vidare tills magkänslan säger till att jag hittat rätt!
Go'natt!

Skön känsla.

Ibland när man bara är, för sig själv, känner efter, låter tiden gå, gillar läget, så känner man plötsligt hur allt bara kommer att lösa sig...
Man får liksom hopp om livet, en annan sorts uppskattning och syn på sitt eget liv.
Faan vad jag har det bra!
Mitt i allt som snurrar så ser jag ljuset, och det är här och nu, mitt liv.
Jag älskar vart det är på väg, jag tänker inte ens tänka på när eller varför, det som blir det blir liksom bara ändå!
Jag vill styra och bestämma över mig själv och mitt liv, men insikten om att man faktiskt nästan aldrig får det börjar sakta men säkert sätta sig.

Allt händer av en anledning och det som ska bli, blir!
Så är det bara.

Näe, jag ska skippa pladdret och gå till sängs.

När livet går bra, så går det bra, men när det går dåligt så går det riktigt dåligt.

Hela livet stannar upp.

Det har varit den jobbigaste på riktigt länge.
Hann bara hem från en trevlig kväll i torsdags så slås man av riktigt hemska nyheter. En vän hade gått genom isen på skoter. Pratade med TjaBo i vad som kändes som timmar.
Natten gick åt till att gråta, hoppas och be till all världens makter att han skulle kämpa sig till medvetande igen.

Åkte på praktik på fredag morgon och hann bara dit så fick jag veta att hans hjärta tyvär inte orkat slå för egen maskin när han fått tillbaka kroppstemperaturen.
Hela dagen vart bara dimmig och väl hemma innanför dörren brast det.
Jag grät tills jag somnade nån gång på morgonkvisten.

Vaknade 06:35, hade somnat ifrån å ställa väckare, började 7 i Lit.
Hann dit till tio över. Längsta dan nånsin... Slutade 15, började 17 i Brunflo, slutade 24, hem försöka sova å sen börja 7 i Lit igen.
Aldrig varit så trött som när jag fick åka hem vid 15... Somnade å sov till närmare 19.


Som att den första olyckan inte var nog så kom nästa smäll när jag vaknade och fick höra om vår vän V. också det en skoterolycka, som kunde gått riktigt illa. Tacka gudarna för att de gick så bra som de gick, och hoppas han är på benen snart igen. Skrämmas sådär :/


Jag kämpar med att minnas.
Gråter ännu mer för att jag inte gör de.
Detaljerna är borta, alla små guldkorn.
Jag får nöja mig med helheten.
Saknar tiden, vännerna och livet då på nåt sätt.
Samtidigt som jag vill tro att allt händer av en anledning så går de här inte att förstå.
Du var en vän förr, en vän man oavsett livets gång hade kvar till slutet.
Du fattas oss Henke.
Vila nu i frid din underbara dåre.
Jag glömmer dig aldrig.

Heeela helgen.
Från 8 imorse till sen söndag kväll.
Trååååkigt. Å eeensamt. =\
Men jag har tagit på mig jobb i massor så tiden lär väl inte räcka ändå i slutändan! Märkligt de där!

Magen bråkar å nu vet jag inte om de är biverkningar på medicin eller bara "de gamla vanliga", känns så där å bli medicinerad för nåt dom inte är säker på att jag ens har! Svensk sjukvård.


Som röntgen på axeln som dom "glömde" ringa tillbaka om hur bilderna sett ut. Fick ringa ett halvår senare å fråga efter de själv då de blivit värre å dom inte ens visste själv att ingen hade ringt.
Grädden på de moset va väl att bilderna dessutom inte visade nåt positivt utan dom såg muskelskadan på en vanlig slätröntgen, som vanligtvis mest visar benbrott.

Undra på att man drar ut på å söka sjukvård med såna erfarenheter!

Nääe nu ska jag å Marilyn knoppa i vår ensamhet.

Dra mig baklänges.

Igår trodde jag att jag skulle dö... på riktigt...

Av smärta alltså.

For med Dan på morgon på hans jobb, för att ta hans bil på skolan, (spara lite på bilarna i kylan och samåka, vuxenpoäng!)

Varit vaken sen 5 av och till med kramper i magen, men tänkte att "det går väl över", tjurig som man är.

Kramperna höll i sig, och blev bara värre och värre, försökte köra mig till skolan, men icke, kom halvvägs innan jag blev tvungen att stanna, kroppen stelnade och jag fick spjärna emot med fötter och händer i det närmsta jag hade, dvs golvet på bilen och dörrhandtag, för att härda ut smärtan.

Krampade mig tillbaka hem, ringde sjukvårdsrådgivningen och fick order om att åka på akuten, med den pågående utredningen om ulcerös kolit i åtanke.

Marie körde dit mig, och där fick jag stanna till kl 16, med dropp.

Fick åka hem med nån medicin att prova, Asacol, hoppas det funkar.

Minns iaf 3 gånger då jag fått såna kramper senaste 14 månaderna, och det är inte att leka med.

NU vill jag ha besked, veta vad som är fel, så dom kan behandla utan att chansa.