tänder&feber

Lilleman verkar fått en tand, höger nere hörntand!
Skräckblandad förtjusning, vill ju ha min bebis liten samtidigt som varje ny grej är fantastisk och spännande!

Och jag fick febern... tack för den...
Fullt påklädd med tjocktröja och duntofflor under täcket med 38.7 grader och ändå fryser man.
Bäljt i mig en halvliter vaniljte i hopp om att värmas inifrån, funkade ju en stund!

Nu sover vi.
PussNatt min skatt ♥

memory lane

Med min nya telefon får man mappar med bilder från bloggar mm i galleriet så inatt kollade jag igenom bilder från min första blogg tinawina.blogg.se och sen från min stängda blogg uppdragalfons.blogspot.com, vilken trip nedför memory lane!
Va mycket jag gjort under olika perioder i mitt liv, och va mycke folk man känt och träffat! Bara eliten blev kvar förstås!
Kul vare iaf och man får sig en tankeställare...

Tror förresten min låsta blogg gjort sig av med lite läsare så ni som vill komma åt den måste nog lämna en kommentar med mailadressen igen!

huuuk

Alfons har varit stundvis tussig sen söndag, mest på nätterna men hållt modet uppe om dagarna... 

Men nu har det hoppat över på oss föräldrar, ena värre än andra som det känns. 

Och på senare tid tycks alla mina förkylningar gå på bihålorna, så även denna gång, men mer direkt. 

Det bara small till igår eftermiddag...

Jag och lilleman har alltså spenderat dagen i sängen... försökt hänga med på hans vakna stunder och busa lite men jag orkar förstås inte som vanligt annars.

Feber, kill i halsen, hes, nästäppa/rinning, ont i huvud panna och näsan, go away... 

Hur kan man bli så hungrig och sugen på allt när man inte känner nån smak?

Jag undrar vem som smittat han då han blev tussig före oss? 

Nu siktar vi på att tillfriskna till helgen då vi har planer och verkar få finbesök till stan! ♡

 

Gonatt från sjukstugan...

lugn och lycklig

Männen i mitt liv sover! 

Och jag är vaken, som vanligt som den kvällsmänniska jag är! 

Har så många idéer om saker jag vill göra och kunna men i slutändan blir de inget av, inte av nån annan anledning än att de oftast rinner ut i sanden! 

Man kunde ju tro att som mammaledig har man ju "aaall tid i vääärlden", men så säger nog bara den utan barn! 

Jag har världens snällaste och lättsammaste son, men han äter, sover, ska skötas och underhållas/aktiveras 24/7 myskillen! 

Och dessutom får man aldrig tillbaka den här tiden så jag spenderar gärna varje vaken sekund med han :)  

Han hindrar mig alltså inte, men han tar upp all min tid på ett positivt sätt!

När man är mitt i allt vad livet innebär så kanske man inte alltid känner att saker och ting fattas eller är ur fas, men när känslan av lugn infinner sig så inser man att man stressat och varit spänd en längre tid... och när känslan av lycka infinner sig inser man att man är alldeles uppslukad och lever sig in i andras problem och motgångar. 

Ikväll i min egen lilla bubbla är jag lugn och lycklig! ❤

reaktion

Med tanke på reaktionerna, eller snarare dom uteblivna, på förra inlägget så börjar jag ju tro att antingen så är jag fruktansvärt överkänslig eller så ska jag nog sluta dela med mig... här... 

Trist... ibland behöver man ju en annan människas reaktion eller bara åsikt. 

Men men! 

Åter till livet. 

Det bara rullar på, i sin egen takt och fort känns det gå... För fort!

Kikat på foton från 1 maj - 1 sep som jag tänkt beställa framkallning på! 

Ca 530 kort, och då är det väl ca 1/4 av alla jag tagit! 

Inte alla är så bra att man vill framkalla men kul att titta på ändå, och det har trappats ner rejält på fotograferingen, inte lika intensivt längre med både telefon och kamera i högsta hugg!

Men visst tusan passar man på, när tillfälle ges, att få en fin bild och roligt minne! 

Jag ❤ foton!

Och man ser ju verkligen vilken storkille vi har nu jämfört med 1 maj ;)

Näe nu åter till en halvbra film innan jag stänger igen mina grå.

ungjäveln

Sjukaste jag varit med om på länge. 

Jag och min syster Linda parkerade på phuset shell, tar ur vagnen och Alfons och går ner på GÅgatan och ställer oss och väntar på min syster Jennie, hennes Rasmus, min bror Johan och hans dotter Isabella.

Det kommer en liten bil och parkerar mindre begåvat alldeles vid oss, sjukt osmart och olagligt rent av, kvinnan kliver ur och springer och ska göra vad hon säkert tycker är ett snabbt ärende.

Det kommer en kort stund senare en buss som inte kan köra förbi utan att backa och trixa lite, så istället kör han upp mot bilen och hänger sig på tutan en par gånger, ca 1,5-2 meter från oss, med barnvagn. 

Kvinnan i den lilla bilen kommer rätt snart och går mot bilen, syster och co kommer och går över vägen, busschauffören ser kvinnan och öppnar dörren och skriker och frågar om det är hennes bil å att det är stoppförbud mm, varpå jag frågar om det var så smart å ställa sig bredvid en barnvagn och tuta? 

Då lutar sig en kvinna, 60+ fram och skriker, jag citerar "ta ungjäveln å stick då". 

Vad jag sen får ur mig och vad som sen händer är en gåta för där och då svartnade det alldeles. 

Känner bara att han gjorde klokt i att skynda sig och stänga dörren för jag vet helt ärligt inte hur det hade slutat annars.

Det var lääänge sen jag blev så arg och mitt humör visade sig så, men där och då hade ingen kbt-terapi hjälpt.

Dra mig baklänges va arg jag var.

Det var på riktigt det sjukaste jag varit med om... 

Tänkte två tankar sen när hjärtat återfått nån slags rytm och adrenalinet återgått till normal nivå... "va faan hände" och "tänk om Joanna hade varit med"!

Och nej jag skämtar inte!

Min vackra lilla pojke.., hur kan nån ens säga såna ord mot ett barn, oavsett vilket? 

Mama's got your back! ♡

hjälplös

Samtidigt som man är lyckligare än någonsin med sambo och världens finaste son så känns allt som ett stort kaos inombords.

Kanske jag blivit känsligare sen jag fått barn men det är så mycket runt en som berör. 

Aldrig har jag känt mig så hjälplös som i skrivande stund. Och aldrig har jag önskat att jag kunde göra mer. 

Allting rör en ända in i hjärtat. 

Dödsfall och sjukdommar så nära så nära. 

Världen kan vara så äckligt jävla obegriplig och orättvis... 

Jag önskar att vi alla fick vara hela och friska och busa med våra barn och umgås tillsammans med våra familjer.

Jag önskar att alla bara fick glädjas. 

Vi behöver en stunds stillhet utan fler tråkiga besked! 

Jag vill bara vara glad, riktigt äkta genomglad som sig bör, och alla mina vänner&familj får glädjas med oss och även dom för sitt. 

Men just nu går det bara inte. 

Man tänker så man får huvudvärk och tårarna rinner i tid och otid, och då är jag som sagt "bara" en vän, det har inte drabbat mig eller min lilla familj.

Alfons ligger i min famn och myser... det var länge sen han somnade så här sist. Men han kände nog att det behövdes... Och nu har jag inte hjärta att lägga ner han. 

Jag passar på och njuter och myser istället! 

Jag älskar er mina fina vänner och tänker på er dag som natt och håller tummar och tår. 

Jag finns här.

utan dina andetag

Finare låt med sannare ord i får man leta efter. 

Att min otroligt duktiga lillasyster dessutom sjöng den gjorde saken mycket mer känslosamt. 

Tittade på min vackra lilla son som satt i pappas famn framme i kyrkan och kände bara hur det inte gick hålla tillbaka tårarna längre. 

Tur jag hade en trasa åt Alfons dreggel med mig. 

Olyckor och sjukdomar borde förbjudas.

Tankar och tårar till vänner som jag ser som min familj och allt dom går igenom. 

Jag älskar er.

Jens, du fattas mig. ♡