hjälplös

Samtidigt som man är lyckligare än någonsin med sambo och världens finaste son så känns allt som ett stort kaos inombords.

Kanske jag blivit känsligare sen jag fått barn men det är så mycket runt en som berör. 

Aldrig har jag känt mig så hjälplös som i skrivande stund. Och aldrig har jag önskat att jag kunde göra mer. 

Allting rör en ända in i hjärtat. 

Dödsfall och sjukdommar så nära så nära. 

Världen kan vara så äckligt jävla obegriplig och orättvis... 

Jag önskar att vi alla fick vara hela och friska och busa med våra barn och umgås tillsammans med våra familjer.

Jag önskar att alla bara fick glädjas. 

Vi behöver en stunds stillhet utan fler tråkiga besked! 

Jag vill bara vara glad, riktigt äkta genomglad som sig bör, och alla mina vänner&familj får glädjas med oss och även dom för sitt. 

Men just nu går det bara inte. 

Man tänker så man får huvudvärk och tårarna rinner i tid och otid, och då är jag som sagt "bara" en vän, det har inte drabbat mig eller min lilla familj.

Alfons ligger i min famn och myser... det var länge sen han somnade så här sist. Men han kände nog att det behövdes... Och nu har jag inte hjärta att lägga ner han. 

Jag passar på och njuter och myser istället! 

Jag älskar er mina fina vänner och tänker på er dag som natt och håller tummar och tår. 

Jag finns här.