Jag har precis läst en kvinnas brutalt ärliga blogg, om hur hon med sin sambo har tankar om bröllop och redan är gravid, blir dumpad, och får strax senare veta att han haft ett förhållande med en kollega i 2-3 månader medans dom varit tillsammans och med barn och att det är därför han lämnar henne.
Hon hittar hans chat på facebook där allt utspelar sig från första början till strax innan han tog tag i "problemet" och gjorde slut med sin gravida sambo.
Hon blir och är än idag helt knäckt, och är som sagt brutalt ärlig om allt som hänt och händer, det framkommer hur hon bara vill veta varför, hur dåligt hon mår, hur hon inte vill leva mer, hur sjuk han är, och även hans nya verkar tappat några hjärnceller för mycket.
Ganska uppfriskande läsning, för att den är så ärlig, inte för att det hänt denna stackars kvinna.
Det borde ju inte hända nån, oavsett barn eller bostad ilag.
Jag ska inte vara brutalt ärlig och gå in på detaljer, men det påminner mig givetvis lite extra om vad man utsätter folk för... inte för att det går en enda dag då jag inte tänker på det ändå.
Men att se det från "andra sidan" är lärorikt.
Jag vill inte vara den där människan som gjort någon så fruktansvärt illa.
Jag tror heller inte att jag är det, inte på samma sätt.
Det som hände mellan oss utspelar sig på ett helt annat vis, och vad folk säger eller tror skiter jag rätt fullständigt i... men att han inte vet eller inte förstår gör det svårt att gå vidare.
Och
givetvis har jag gjort fel och sårat, men jag kan inte för mitt liv tro att han legat hemma utan livslust och gråtit så han kräkts och sovit bort flera månader... men vad vet jag?
Det går då inte en dag då jag inte tänker på dom, undrar hur dom mår och bara vill prata.
Kanske jag aldrig kommer få veta, det verkar då inte så, men hoppas tänkte jag göra tills jag dör.
Och jag minns samtidigt hur det fick mig att känna för 1½ år sen då jag blev dumpad...
Det handlade inte om nån annan eller annat än egna osäkerheter och att inte vara redo... men att inte
veta varför, eller
kunna förstå gjorde att jag mådde precis så,
jag ville inte leva, jag tänkte givetvis inte ta mitt eget liv, men jag hade verkligen ingen lust eller ork att leva,
jag grät i tid och otid, mamma kom och plockade rätt på mig en dag och tvingade mig ut och äta på kina-restaurang och mitt i maten kom världens gråt-attack bara sådär,
jag sov och sov och sov, och sov jag inte så låg jag kvar i sängen...
Det övergick sen i en festar-fas som var helt sjuk... mitt i veckan, minst 2 dagars helger, närsomhelst, och kul hade vi, sjukt kul... men i slutändan hade man samma problem, mindre pengar och mådde inge bättre alls.
Jag inser även nu, likväl som då att jag kommer nog
aldrig älska nån som jag gör denna man.
Oavsett vad han försatt mig i och hur det gått till.
Vi är där vi är nu, både
äldre och
klokare och
mer säkra än nånsin på våra känslor för varandra.
Fantastiskt... men visst önskar man att vi kunde skippat "pausen" från varandra och allt som hänt däremellan på nåt vis.
Fast samtidigt så träffade iaf jag en
helt underbar människa och fick lära känna en härlig familj och
lära mig om mig själv på vägen, och det vill jag
aldrig ta tillbaka
nånsin.
Även om situationen är som den är nu.
Och jag satt mig i den helt själv.
Känns som att skulle nån vara intresserad så skulle jag mer än gärna förklara... men så verkar inte fallet vara... det gick bara så jävla snett och fel till på slutet och det får jag leva med och stå för resten av livet.
Voine voine ... jag kanske skulle skrivit en bok på en gång.
