surpuppa

Tänk om jag vore en sån person som inte kan se det positiva trots allt galet som händer i mitt liv.

Hur skulle det då gå egentligen?

Tänk om jag skulle välja att se allt som piss och skit, som det stundvis kan kännas.

Tänk vad tråkigt att inte kunna uppskatta att man hade det bra, men det var inte menat?

Tänk om jag fortfarande skulle vara arg på alla som gjort mig illa i mitt liv?

Tänk vad lite folk man faktiskt skulle ha kvar i så fall.

Tänk om jag inte kunde be om ursäkt för det jag vet att jag gör fel?

Tänk om folk faktiskt sa till varandra hur det är och vad man gör fel?

Vad mycket enklare dom flestas liv skulle bli då, och så mycket mindre skitsnack!

Men varför göra det enkelt för sig... vissa verkar ju njuta av att göra det svårt för sig också.

Jag är för det mesta glad, och är jag inte det så är det väl att anta att nåt är fel.

Inte att jag är sur, eller nåt annat, men kanske att nåt inte är rätt bara.

Mest troligt magen, för det är helt ärligt det största bekymmer jag har nuförtiden...

Ja jag säger då det.

Det måste ta sån fruktansvärd energi av folk att vara sur och arg och upprörd.

Visst tusan har jag mina stunder jag med, men jag brukar försöka ta tag i det så fort som möjligt just för att det inte ska få stjäla min energi. Antingen går det över av sig själv när mina jag och jag och eller jag och mina vänner reder ut det och överväger diverse scenarion, eller så tar man upp det som faktiskt tynger en, hur jobbigt det än är...

Visst låter livet enkelt när jag skriver?
Hahaha, det värsta är att det skulle faktiskt kunna vara det också!

Och mitt liv är faktiskt rätt enkelt nu för tiden =)

 Det är fyllt med kärlek!  ♥