♥

(Går)dagens rödaste och största ros till min syster&Ralle för hjälpen att komma hem igen. ♥
Nu ska det bara bli nån ordning...

I maj månad har jag på mina ca 75 % jobbat 171 timmar... det går ju inte riktigt ihop nej.
Men det kommer plånboken gilla i slutet av månaden...
Prisa gud, skatteåterbäring och en fet lön... nätter, helger och storhelg på det!
Lika bra man jobbar så man håller sig sysselsatt och inte förlorar förståndet (mer).


På måndag släpar jag med mig syster&BajaMaja till moschan på middag och IKEA besök.
Kan behövas! Ska bli mycket trevligt.


Vad händer och fötter?
Livet rullar på.
Jag har fått höra att jag är mig själv igen, att jag är tillbaka.
Känns skönt... det var liksom hela grejen med allt, hur det än blev.
Jag trivs. Jag mår bra. Jag är lycklig!
Känns som att jag inte har rätt att vara det eller känna så, men det skiter jag i just nu.

Fina underbara ♥

Vänner&fiender.

Läser en del bloggar, mest vänners eller iaf folk i min direkt närhet.
Det är mest för att hålla sig uppdaterad!
Och för att folk tycks ha en större skriftlig förmåga än talets många gånger!

Det finns liksom så många olika sorters bloggar.

Min egen tex är ju mer än dagbok än nåt annat.
Och folk kanske tycker att dom via den känner mig.
Men det folk inte tänker på är att man faktiskt väljer det man berättar om och tvärtom här.
Mycket skriver jag, men aldrig så mycket att det utelämnar en annan person som jag inte tror accepterar det.
Och mycket om mig själv, men i slutändan är det bara 
början på mitt otroligt komplicerade själv.

Jag tänker och skriver oftast just det.
Men det avgör inte vem jag är... kanske ger en
ledtråd, men inte mer.

Ibland vill man bara skriva mer.
Skriva ifrån sig, vräka ur sig, som så många gör.
Och ibland önskar man att man skrivit mindre.
För att skydda sig själv.

Men så kommer man på, att det är alldeles helt och
fullt frivilligt att leta sig hit, och framförallt att läsa.
Så då skriver man ibland mer, och ångrar inte att
man inte skrev mindre...

Lika många som tycker om mig är det nog som
inte gör det av mina 72 läsare bara idag. 

Så varsågod vänner, ni känner mig utan min blogg.
Och ännu mer varsågod mina icke vänner, kanske 
rent av fiender, det här bjuder jag på, och låt er
gärna tro att ni känner mig och vet vem jag är nu,
det är liksom lite vitsen!

Euphoria

- är en stark känsla av lycka som kan förekomma vid samlag eller stark förälskelse och bland annat kan framkallas som en berusningseffekt av vissa droger, till exempel amfetamin eller ecstasy. 
Eufori förekommer vidare vid delirium, psykoser och manier.

Grattis Sverige och Loreen.

Jobb-helg, natt-pass.

34 timmar i ett svep.

Stan dunkar av liv.

Kan bero på hur nära O'learys vi bor.

Kan även ha att göra med att sommaren är här och folk tinat fram.

Blå-ljusen blinkar in genom fönstret titt som tätt.

Östersund by night.

Jag är glad att jag jobbar.

Och jobbade jag inte så skulle jag ändå inte delta oväsendet!

Jag varken vill, orkar eller ser nån vits med det.

 Sommar.

Äntligen!

Sitter och funderar i vanlig ordning.

Och jag förundras över människor.

Fascinerande varelser, ingen logik, alltid förändrande!

Funderingen var över hur människor kan komma att bete sig på vis
dom aldrig själv trott dom var kapabel till.

Och att en händelse kan förändra synen på hela personen i fråga.

Ett felsteg, ett misstag, en händelse.
Sen är allt personen nånsin varit eller betytt borta.

Vilket i raseri/ilska/upprördhet är förståeligt, men nånstans bör man ju minnas
personen man faktiskt känt och haft en relation med... oavsett vilken.

Lär dig livet stora gåta.

Älska glömma och förlåta.

Mina stöttepelare.

Idag har jag haft turen att få speed-dejtas med alla mina 3 stöttepelare.
Jag började morgonen i Orrviken, ute i solen med underbara Jänet, Lilly&Sixten.
På eftermiddagen hann jag med en fotbolls-sko-inhandling med TjaBo&trollungen.
Och på kvällskvisten fick jag surra med, krama och återlämna nyckeln till finaste Suss.

Tänk att dessa 3 tjejer är grunden till hela mitt liv.

Utan dom rasar allt, och jag skulle stå kvar på mitt hörn av fyrkanten
och försöka balansera mitt 26 vånings-liv med allt innehåll ensam.

Det skulle jag aldrig klara.

Varje våning av mitt liv är fyllt med saker, händelser, minnen som utan dessa 3
skulle fara över på en och samma sida och få allt att välta.

Jeanette Olovsson - Världens vackraste, snällaste, yraste människa.
Förstår allt och får allt att känns som att det hänt av en anledning, och att man inte gjort nåt fel.
Lyssnar och vänder allt till det positiva.
Frågar alltid "för mycket", fast just för att det är hon känns det aldrig obekvämt att svara, oavsett vad svaret är.
Man är alltid lättad efter en dag/kväll med henne.

Joanna Eriksson - Min bästaste vän, partner in crime, andra hälft, i alla lägen.
Har varit från första stund, och kommer alltid vara.
Vi tänker ibland så lika att vi inte ens behöver säga nåt.
En person jag skulle kunna ringa exakt när som helst, om precis vad som helst.
Vi har gjort så mycket tok och har minnen att leva på så man skulle kunna dö leendes nu.
En människa jag skulle göra allt för, utan att egentligen förstå varför.
De bara är så. To the moon, and stay there.

Susanne Edlund - Den finaste människa jag känner, på in och ut-sida.
Alla skulle ha en Susanne... alla skulle vara en Susanne.
Så lika, men ändå så olika... så många situationer man kan känna igen sig i, diskutera och reda ut.
Så många timmar man kan prata med denna kvinna utan att få slut på saker att säga.
Så lättsam och glad som man blir med henne går inte att beskriva.
Så mycket spontant och tokigt vi fått till det i våra dagar, av bara farten!


Det känns som att jag inte vet ett liv utan dessa tre,
som att jag inte minns att dom inte skulle ha funnits i mitt liv.
Kanske för att dom alltid kommer vara en del av det, och mitt hjärta för all framtid.

Det är inget drama. inga bråk, inga konstigheter.

Och vad jag än gör eller säger så finns dom kvar, även om dom inte håller med eller anser att jag gjort rätt.

Det är äkta vänskap.

Där man får plats och tillåtelse att vara sig själv och bli omtyckt för den man är, oavsett vad man gör.

Jag älskar er.

2012-05-25

Ett tag nu har jag fått äran att planera inför Ericas bal!

Vi har tjyvtränat och experimenterat fram en frisyr och makeup vi trott på.

Och idag kom dagen... fröken sken som en sol, trots diverse strul med kavaljer, bil osv.

En liten nätt prinsessa steg ur den ned-cabbade Volvon utanför gamla teatern, i sällskap av sitt x,

vacker som en dag i mamma Heléns egen-sydda klänning, "min" frisyr och sminkning.

Man blir alldeles stolt i syster-hjärtat, trots att det inte är min syster... eller egentligen nånting längre.

Minnen för livet.

Jag hoppas du had the time of your life fina du!

Giv mig styrka.

Det är lättare att vara stark med känslan av att man i slutändan gjort rätt val.

♥

2 år

För 2 år sen, idag, kom jag att träffa en mycket speciell människa.

Vi hade träffats en månad innan, på en tillställning som ingen kan klandra en för att man tappar minnet på.

Men just den 22 maj var jag på dans i Aspåsnäset, tappade lusten och förde en sms-konversation med denne, som ändå var ute och for och erbjöd mig skjuts hem.

Den kvällen glömmer jag aldrig.
Den personen glömmer jag aldrig.

Tänk att det skulle behöva bli så här...

Allt löser sig förhoppningsvis till slut.

♥

/ T

FaceBook

Nej jag har inte tagit bort dig som vän.
Jag har tagit bort FaceBook helt.

Jag brukade älska att vara på FaceBook och dela med mig av det mesta som händer i livet.
Men när det blir ett bollplank för hat så drar jag mig ur.
Det förtjänar ingen.

Jag kan inte göra mer.
Framförallt inte för dom som inte ens bryr sig om att kolla båda versionerna utan dömer direkt.
Jag har gjort fel, vet om det, bett om ursäkt och önskat det ogjort eller annorlunda gjort, mer kan jag inte göra.

Jag hoppas ni alla mår bättre av allt det här. Lägre kommer man iaf inte.

Rätt beslut.

Ibland så tar det ett tag att inse vad en person går för.
Och i och med att man gör det så känner man, va rätt det känns.

Jag må ha gjort bort mig, jag är bara människa, men jag har iaf bett om ursäkt, tusentals gånger, och tagit det på en normal nivå... att du skulle sjunka så lågt?

Tack för att du visar ditt sanna jag som stärker mitt beslut.

Tänk att mina vänner som vet allt om mig ändå tycker om mig, underbara älskade!

Livet rullar på, och en sten har lyfts från mina axlar i och med detta.

Jag kommer alltid må dåligt över den människa jag kom att bli för en stund,
men allt känns faan så mycket enklare och rätt nu.

Jag hoppas att du mår bättre av att höja dig själv genom att trycka ner mig, så det är värt det!

♥ Det finns människor jag älskar, er ska jag lägga min tid och energi på! ♥

Tack.

Vet ni hur det känns att alltid i nåns ögon göra fel?
Man ska alltid ta hänsyn och bry sig om andra.
Och gud förbjude om man skulle göra nåt för sin egen skull.

Jag har gjort nåt för mig själv.
Nåt som tyvärr drabbade en enormt fin människa.
Men jag står för det jag har gjort, jag erkänner mitt misstag och är ledsen.

Men skulle jag ha stannat kvar för att inte såra han och därmed må dåligt själv?
Och det betyder inte att han fick mig att må dåligt, tvärtom, att jag inte kunde ge han allt han förtjänar och vill ha gjorde att jag fick mig själv att må dåligt.


Jag vet inte varför jag bryr mig, men att se folk gilla nåns ändrade civil-status på facebook när det gått till på ett sånt vis att man tyvärr inte varit överens om beslutet är för mig så jävla lågt.
Visst, straffa mig, snacka skit och gör ner mig, men han då?
Han som inte ville det här, och så gillar man det på hans sida?
Kan säga rätt ut att sånt folk är faan ingens vän, framförallt inte min har dom gjort klar.



Jag blir så jävla trött på folk som tror sig veta.
Som hittar på saker för att göra det enklare för sig eller andra.
Feel free att tycka att jag är en jävla idiot, att jag är ett svin, att jag inte förtjänar han, för då är vi överens.

Hata mig bäst ni vill, men att ta ett sånt här beslut och genomföra det gör mig inte feg, det gör mig stark.

Jag kommer aldrig ångra nåt, bara önska att jag kunde känna annorlunda.
Tack för allt du gett mig. Förlåt för allt jag inte kunde ge dig.

Förlåt.

När personen man är försvinner.
När saker man vill inte känns rätt.
När personen man försöker vara dör ut.
När saker man gömt undan tränger upp till ytan.
När man vill så mycket att man försöker för länge.
När man sårar nån annan för att man tappat bort sig själv.
När man önskar att man kunde ge allt för det skulle kunna bli så bra.
När man inser att man inte kan ge allt för det är inte det man vill och känner.
När hjärtat gör sig påmint och det blir jobbigt att leva med sig själv och den man försöker vara.

"Jag önskar jag kunde säga
att det är en fas vi går igenom
en storm vi måste orka rida ut
Jag önskar jag kunde säga
att vi klarar dettillsammans
att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till någon
Att här tar vägen slut

och hur säger man till någon
att hjärtat längtar ut

Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom...

att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

Här är din drottning utan krona
likgiltig och trött, en sorglig figur
som du aldrig riktigt mött
När jag ser mig över axeln
på åren som bara gick
ser jag allt som gick förlorat
men också allting som vi fick

Och vad säger man till nån
som vill börja om igen
då det redan är försent
då man redan är på väg

Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom...

att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

Jag tvår mina händer i kärlekens namn
du kan vinna allt du förlorar ibland
men vägen som vi färdas på
den leder ingenstans..."

Jag kan inte annat än be om ursäkt.
För hela min existens och allt jag ställer till med.
Hjärta trumfar hjärna. Jag önskar jag hade velat inse det tidigare.

Förlåt.

Förlåt mig.

Känslan när man vill be om ursäkt till hela världen.
Be om ursäkt för att man finns.
Be om ursäkt för misstag man gör.
Be om ursäkt för att man är människa.
Be om ursäkt för att man inte rår över sina känslor.

Jag är ledsen.

Ett par timmar kvar på jobbnatten.

Ett par timmars sömn.

Ett par timmars hårfix med Jänet!

Ett par timmars packning och resa...

... sen är man i Vemdalen! 

Let the games begin!

Sorg.

Märkligt... hur man än gör så känns det liksom aldrig som att man riktigt hinner.

Kvantitet före kvalitet på nåt vis?

Alla man önskar man fick träffa, umgås med och bara rå om.

Tiden kutar iväg, det går veckor, och vad gör man då?

Man lever, men mycket mer känns det stundvis inte som.

Det är så jävla svårt att bara stanna upp och ta sig tid.

Och att dessutom timea det med nån annans tid är ju näst intill omöjligt!

Det är tur man befinner sig i så trygga och starka relationer med alla sina vänner, som är värd det, att dom alltid finns kvar... oavsett hur lång tid som ibland går.

Jag önskar mig mer tid på dygnet, och att alla mina kära hade den tiden ledig samtidigt.

När folk runt en av flera olika outgrundliga anledningar går bort så tänker man.

Man tänker så det inte finns plats för mer tankar i hjärnan.

På så kort tid har så många runt mig bara försvunnit, oförklarligt och obegriplig.

Kanske därför önskar man sig mer tid med älskade.

Kanske därför måste man leva mer i nuet.

Kanske därför bör man säga till dom som betyder så mycket att dom faktiskt gör det.

Kanske därför ska man inte nöja sig utan våga chansa, det kan bli för sent.

Kanske man inte ska skjuta på saker, då kanske man aldrig får uppleva dom.

En bortgång är inte lätt vare sig det är någon närmast eller bara runt omkring en.

 Men man kanske inte bör göra deras bortgång till nåt som handlar om en själv, såvida man inte hör till närmaste familjen, kanske man hellre ska fokusera på just dom man faktisk har kvar istället? 

Hur ska man annars må när dom kanske går bort?

Som synes så jobbar jag natt, och hjärnan jobbar på högvarv.

Tur är väl det, så jag inte somnar.

Kvalitet!

Sista april.
Våren är här.
Klockan är 03:30.
Stan håller på att dö ut efter en mycket livad kväll och natt.
Lugnet infinner sig.
Tills måsarna vaknar.

Helgen har varit grym, värdefull och innehållsrik.
En spontan utekväll i fredags med tok i svunna tiders anda.
En utomhusdag i lördags med grillning, Lowa och häng som avslutning.
En "moped-tur" i söndags med fika och hårda vindar.


Jag har saknat att ha kul... riktigt kul.
Det behöver givetvis inte innebära sprit och fylla, men ändå var det ett sånt tillfälle som påminde mig om allt kul man haft, och stärkte längtan till den kommande helgen!
Jag verkligen längtar, ser fram emot och är för förväntansfull för mitt eget bästa!
Det blir ett "tillbaka i sadeln"-tillfälle för mig.

Jag har kommit på att höstens våga vägra innebar att jag inte var redo.
Men det är jag nu.
Jag både vill, jag ska och jag måste.
Tror det kan innebära ett avslut på nåt vis!
Vilket bara kan leda till bra saker, på ett eller annat vis!