Sorg.

Märkligt... hur man än gör så känns det liksom aldrig som att man riktigt hinner.

Kvantitet före kvalitet på nåt vis?

Alla man önskar man fick träffa, umgås med och bara rå om.

Tiden kutar iväg, det går veckor, och vad gör man då?

Man lever, men mycket mer känns det stundvis inte som.

Det är så jävla svårt att bara stanna upp och ta sig tid.

Och att dessutom timea det med nån annans tid är ju näst intill omöjligt!

Det är tur man befinner sig i så trygga och starka relationer med alla sina vänner, som är värd det, att dom alltid finns kvar... oavsett hur lång tid som ibland går.

Jag önskar mig mer tid på dygnet, och att alla mina kära hade den tiden ledig samtidigt.

När folk runt en av flera olika outgrundliga anledningar går bort så tänker man.

Man tänker så det inte finns plats för mer tankar i hjärnan.

På så kort tid har så många runt mig bara försvunnit, oförklarligt och obegriplig.

Kanske därför önskar man sig mer tid med älskade.

Kanske därför måste man leva mer i nuet.

Kanske därför bör man säga till dom som betyder så mycket att dom faktiskt gör det.

Kanske därför ska man inte nöja sig utan våga chansa, det kan bli för sent.

Kanske man inte ska skjuta på saker, då kanske man aldrig får uppleva dom.

En bortgång är inte lätt vare sig det är någon närmast eller bara runt omkring en.

 Men man kanske inte bör göra deras bortgång till nåt som handlar om en själv, såvida man inte hör till närmaste familjen, kanske man hellre ska fokusera på just dom man faktisk har kvar istället? 

Hur ska man annars må när dom kanske går bort?

Som synes så jobbar jag natt, och hjärnan jobbar på högvarv.

Tur är väl det, så jag inte somnar.