Jag bryr mig liksom inte längre...

Jag har tusen saker, som jag borde, ska och kommer måsta ta itu med.

Men jag orkar liksom bara inte bry mig längre?

Jag orkar inte ta tag i nåt.

Inte planera nåt.

Inte tänka en dag fram knappt.

Jag vet mycket väl vad som komma skall men jag är skrämmande lugn.

Över allt, jobb, boende, pengar, allt.

Jag blir nästan lite orolig... över mig själv...

För jag är inte ledsen eller arg eller bitter eller sur eller less... kanske inte överdrivet glad heller men.

Skönast är ändå att jag vet att allt löser sig, jag tar det jag får och gör det bästa av det.

Men jag tycker faktiskt att jag förtjänar mer, och borde bry mig därför... men icke.

Inte just nu iaf.

Just nu är hela mitt liv nån slags hakuna matata.

Men på insidan kryper det sakta fram tecken, det undermedvetna gör sig smått medvetet, och kanske brakar allt samman, eller så löser det sig innan.

Den som lever får se.

Skrämmande överrens?

Ja det verkar så, jag har tappat intresset för att skriva, och ni för att läsa, så vi lämnar det så ett tag till tror jag!

Funderarn...

Idag fick jag en blomma, med ett kort: (TACK hjärtat, du är bäst)

Och just det där med att gå hur långt som helst, bara jag vågar tro på mig själv tog bra...
Dels för att jag vet att det stämmer, jag är den enda som begränsar mig själv, det vet jag för att jag har mina stunder då jag bara gör och verkligen är så bra som jag kan vara, oavsett vad det gäller, men så kommer ofta tankarna ikapp och så intalar jag mig själv nånstans att jag kanske inte kan eller kanske inte är...

Och dels undrar jag hur man ska kunna tro på sig själv, när det känns som att vissa närmast en inte gör det?


Just nu så känner jag mig så jävla bra.
Vad nån än säger, eller tillåmed vad än nån inte säger kanske passar bättre, så har jag nu en utbildning, som jag gått helt och fullt, och fått jävligt bra betyg och omdömen i rent av, så jag får, och tänker säga att jag är så jävla bra.
Det må svida i vissas ögon, men det skiter jag fullständigt i.
Gläds med mig eller sluta låtsas vara min vän!


Nattliga funderingar... mest bara trams...
Men man är väl inte bättre än man tillåter sig själv vara.
Och just nu är det lite för mycket på gång för att jag ska få plats att "älska mig själv" som det sägs att man tydligen måste göra innan nån annan kan älska en.



Ja vad vart det här egentligen...
Gonatt.

Tack för att ni finns mina vänner, jag hoppas verkligen ni vet att jag älskar er och allt ni gör för mig.

FY FAAN VA JAG E' BRA!

För jag tog examen ida'!!!

Ja jävlar hurni.
Vad säger man egentligen?
Det är väl bara skratta åt eländet som finns kvar att göra, jag orkar inte gråta mer!

Kan numer titulera sig som Kryckan/HaltaPalta iaf.
Klev under en bil i onsdagsnatt så foten ser förjävlig ut, men den höll ju iaf!
Hade avslutningsfest på skolan, slutade med Marité med massa dårar, och massa mer sprit än tänkt, och fira diverse glada besked, en mycket trevlig och rolig kväll som spårade och slutade på tok förstås!

Nu på onsdag får vi diplom på skolan, då är jag klardig!
Vad jag ska göra då får fot och axel avgöra för tillfället.


Det sägs att det finns en mening med allt.
Men jag undrar då över det mesta som hänt under mitt år som 25?
Tur att det snart är över... det har varit det värsta/sämsta året i mitt liv.

När det vänder, vilket det bör göra snart, så måste det ju vända ordentligt tycker jag!

Nu vet ni...

Nu jävlar får det räcka, det säger jag och låtsas-slår näven i bordet, annars bryter jag väl nåt!