Förlåt.

När personen man är försvinner.
När saker man vill inte känns rätt.
När personen man försöker vara dör ut.
När saker man gömt undan tränger upp till ytan.
När man vill så mycket att man försöker för länge.
När man sårar nån annan för att man tappat bort sig själv.
När man önskar att man kunde ge allt för det skulle kunna bli så bra.
När man inser att man inte kan ge allt för det är inte det man vill och känner.
När hjärtat gör sig påmint och det blir jobbigt att leva med sig själv och den man försöker vara.

"Jag önskar jag kunde säga
att det är en fas vi går igenom
en storm vi måste orka rida ut
Jag önskar jag kunde säga
att vi klarar dettillsammans
att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till någon
Att här tar vägen slut

och hur säger man till någon
att hjärtat längtar ut

Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom...

att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

Här är din drottning utan krona
likgiltig och trött, en sorglig figur
som du aldrig riktigt mött
När jag ser mig över axeln
på åren som bara gick
ser jag allt som gick förlorat
men också allting som vi fick

Och vad säger man till nån
som vill börja om igen
då det redan är försent
då man redan är på väg

Jag kan inte ljuga för dig
du känner mig alltför väl
och när du ser mig i ögonen
så säger dom...

att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl
för vad vi än kallar det
så är det bara
ett långsamt farväl

Jag tvår mina händer i kärlekens namn
du kan vinna allt du förlorar ibland
men vägen som vi färdas på
den leder ingenstans..."

Jag kan inte annat än be om ursäkt.
För hela min existens och allt jag ställer till med.
Hjärta trumfar hjärna. Jag önskar jag hade velat inse det tidigare.

Förlåt.