Det har varit den jobbigaste på riktigt länge.
Hann bara hem från en trevlig kväll i torsdags så slås man av riktigt hemska nyheter. En vän hade gått genom isen på skoter. Pratade med TjaBo i vad som kändes som timmar.
Natten gick åt till att gråta, hoppas och be till all världens makter att han skulle kämpa sig till medvetande igen.
Åkte på praktik på fredag morgon och hann bara dit så fick jag veta att hans hjärta tyvär inte orkat slå för egen maskin när han fått tillbaka kroppstemperaturen.
Hela dagen vart bara dimmig och väl hemma innanför dörren brast det.
Jag grät tills jag somnade nån gång på morgonkvisten.
Vaknade 06:35, hade somnat ifrån å ställa väckare, började 7 i Lit.
Hann dit till tio över. Längsta dan nånsin... Slutade 15, började 17 i Brunflo, slutade 24, hem försöka sova å sen börja 7 i Lit igen.
Aldrig varit så trött som när jag fick åka hem vid 15... Somnade å sov till närmare 19.
Som att den första olyckan inte var nog så kom nästa smäll när jag vaknade och fick höra om vår vän V. också det en skoterolycka, som kunde gått riktigt illa. Tacka gudarna för att de gick så bra som de gick, och hoppas han är på benen snart igen. Skrämmas sådär :/
Jag kämpar med att minnas.
Gråter ännu mer för att jag inte gör de.
Detaljerna är borta, alla små guldkorn.
Jag får nöja mig med helheten.
Saknar tiden, vännerna och livet då på nåt sätt.
Samtidigt som jag vill tro att allt händer av en anledning så går de här inte att förstå.
Du var en vän förr, en vän man oavsett livets gång hade kvar till slutet.
Du fattas oss Henke.
Vila nu i frid din underbara dåre.
Jag glömmer dig aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar