Jens "maken" Norgren

En vecka.
Går så fort och samtidigt så sakta.
Man påminns av låtar, bilder, tankar mm, och kommer då på vad som faktiskt hänt.
Vad som borde vara glada minnen framkallar just nu bara tårar.
I tid och otid.
Man glömmer givetvis aldrig, men det är så svårt att förstå att man därför inte kan acceptera.
Alla minnen av dig är fina minnen, bra minnen och fruktansvärt roliga minnen, du kommer alltid få mig att le, igen när så fort sorgen lagt sig.

Min make.
Du heter så på telefonen, maken.
Vi har nog gjort allt tillsammans, som vänner, så nära att vi kallade oss för gifta, på facebook och i livet, gifta vänner.
Skillsmässan var värt det för du bytte mig mot världens finaste snällaste tjej, och tillsammans fick ni världens finaste dotter, och 2 månader senare skulle vi förena våra små som kompisar.
Hur lycklig du var den 21 feb när Märta föddes går inte att återberätta, så fint... och du avslutade med ett.
"Jag längtar tills eran kommer!!! :-)"
Jag med. Än mer just nu.
Jag behöver min liten att skingra tankarna med, komma framåt med och bara glädjas med.

Allt flyter på, men inget är sig likt.
Du gav så mycket... till alla, alltid, utan att ens veta om det. Spred så mycket glädje och kärlek hela tiden.
Du var en bra människa, kanske för att du inte visste om hur mycket du gav folk och verkligen betydde, och förväntade dig inget tillbaka därför.
Men jag hoppas jag gav tillbaka ens hälften, du är värd det dubbla tusen gånger om.

Jag försöker inte få det att verka synd om mig, absolut inte, jag har turen att ha så otroligt många fina minnen med dig... men du togs ifrån oss alla alltför tidigt.
Jag lider däremot med din familj oerhört, dels dina fina älskade bröder och föräldrar, men framförallt din nya egna lilla familj.
Jag kan inte förstå, bara försöka finnas för dom som du funnits för mig, och så många andra.

Jag skulle kunna skriva i evigheter...
Jag älskar dig min fina vän och jag saknar dig, nu och föralltid.
Eller som du skulle sagt:
"Aj lööv jo så svett'n rinn"