Bättre förr!

Är det inte lustigt hur folk kan prata om att ta vara på varandra och visa uppskattning medans man kan, för en dag kan det vara för sent hit och dit... men ändå är det man gör inget värt?
Det framgår iaf inte... Mycket märkligt i mina ögon, och mycket tröttsamt i längden.
Kanske den där vännen som alltid finns där och ställer upp på alla sätt och vis kanske bara slutar vara ens vän till slut för att den inte orkar bli tagen för given mer?
Kanke är det just den vännen man borde vara mest rädd om, inte tillfälliga vänner, inte nya vänner, inte löst folk som omöjligt kan betyda ens hälften.

Otack är världens lön.
Det får man lära sig den hårda vägen...

Tro faan man är fattig som alla jävlar bara tar och tar.




Annars går livet i vågor likt hela havet stormar vid 12 års ålder på ett disco med Bailando och Unbreak My Heart som favortilåtar, vågar man bjuda upp? Korsa heeela matsalsgolvet för att fnittrande springa tillbaka till tjejernas sida inväntandes domen! Tryckare, vart faan tog den underbara dansen vägen, ingen direkt takt-känsla krävs och man får stå så nära man vill den man nu vågat bjuda upp. Fika chokladbollar, snickersrutor och annat hembakt till en hallonsoda eller två så man nästan kräks... det var bättre förr!


Oooh man kunde tro jag vore arg... men icke!
Inte ens lite, bara lättar på hjärtat!

Glädjande besked coming my way!
Gokväll.