jag älskar dig så svett'n rinn

Fredagen kom och på begravning vi gick.
Ändå känns det inte verkligt.
Inte för en stund kan min hjärna förstå att jag inte ska få se min fina glada goa vän igen, inte kunna ringa om bilen beter sig märkligt, inte smsa om nåt tok, inte glädjas åt hans lycka eller bara tänka på både minnen som varit och dom som skulle bli.
Med 1 månad mellan oss skulle våra barn få ungefär samma åldersskillnad och jag längtade verkligen att få delge dig om lyckan som du redan hunnit uppleva själv, och dagen vi skulle få förena dom små.
Nu får vi förena dom ändå och berätta om vilken fantastisk människa och framförallt vän du var. Berätta barnvänliga versioner av alla våra äventyr, dina egenskaper och tok.
Jag hoppas dom får uppleva sån vänskap som vi hade, helst med varandra.

Vem ska jag nu exprimentera herrfrisyrer och färger på?
Vem ska jag köra sönder bilen för en sen sommarnatt på väg hem från cruising och du bara garvar och pressar mig att köra fortare och hålla i ratten?
Vem ska räkna mina väl placerade 7 hårstån i armhålan när jag kommit till mitt andra hem/erat hem för att duscha?
Vem ska jag stjäla bilen av på fyllan för att flytta mig 2 m för att kunna kissa ostört?
Vem ska byta mina lysen på min knappt fungerande bmw?
Vem ska jag känna och längta efter som en bror?
Vem ska jag älska så svett'n rinn?

Det finns så sjukt många minnen och jag önskar att jag aldrig glömmer ett enda av dom nånsin.
Varför? Varför du? Varför nu? Varför alls?

Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Nu och alltid.