sämst

Jag har en ganska klar bild om vad jag vill lära mina barn... sjukt, mina barn inte mitt.
Jag lägger vikt på att vara trevlig, svara på tilltal, tacka för sig och dela med sig just nu därför det är ju bland det svåraste min stora kille vet helt plötsligt.

Och jag blir så arg när han inte använder öronen och gör som man säger.
Jag förstår inte hur svårt det ska vara helt plötsligt, det har liksom gått bakåt i utveckling.
Och det är inte sen lillebror föddes utan lär väl bero på nån 3års trots i kombination med massa annat.

Jag är så trött på att ha så dåligt tålamod och dessa ständiga bråk om saker som är så självklara och som sagt inte varit nåt problem tidigare.
Jag blir så ledsen av att bli så arg och frustrerad och ut pyser det med höjd röst 75% av gångerna...
Jag vill bara få vara en glad och rolig mamma igen som leker och håller sig lugn 75% av gångerna istället... mer blir det ju aldrig, det är genetiskt omöjligt... humör har jag som inte går att rå på... men det balanseras just nu inte upp av tålamod tyvär.

Jag känner mig som världens sämsta mamma helt enkelt.
Övergående men sant.

Älskade storkille du äger mitt hjärta.