Ibland blir man bara så tom.
Man vet inte vad man ska säga eller skriva...
Man vet inte varför, men det bara slår en på käften.
Livet liksom.
Schizofren much?
Eller bara känslig?
Dunno.
Jag är iaf glad.
Glad för alla minnen.
Glad för alla människor.
Glad för allt jag hunnit gjort.
Glad för allt jag även inte gjorde.
Jag sitter iaf på jobbet och det är väl sällan jag har tid att slappna av och fokusera på mig/jobbet/nåt annat än min lilla kille så det är väl därför det slår en så sällan.
Men det är väl tur det gör det ibland så man hinner tänka efter.
Tänka på livet som varit, livet som är och livet som kommer att bli!
Jag försöker iaf alltid tänka positivt... realistiskt, men positivt.
Och jag tycker det måste vara sjukt jobbigt för dom personer som alltid är negativ?
Att vända och tänka på allt som nåt negativt istället för positivt?
Det måste ju ta på krafterna.
Man har ett liv, man måste leva det, njuta och ta vara på människorna och tiden för det varar inte för alltid.
Även om det inte alltid går, och livet likaväl är fyllt av måsten, utgifter och sånt som kanske inte är så roligt.
Mycket, om inte snudd på allt, blir vad man gör det till.
Och jag är inte den som ler jämt eller inte rasar ihop titt som tätt, det behöver man också göra.
Livet är inte ens dans på rosor och rosa moln... inte alls.
Men man kan ju inte uppskatta bra saker om man inte får uppleva dåliga också!
Jag tänker mest på inställningen som man väljer att ha ändå.
Jag försöker iaf.
Och det måste ju räknas till nån nytta.
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar