Igår var en jobbig årsdag att tänka på.
Fick dock skingra tankarna genom att spendera den med familj... söta lilla farfar som är så klen, farmor och mina syskon... plus min egen lilla familj och en morfar som kom en stund innan vi skulle åka hem.
Det är så grymt härligt att se människor som betyder så mycket vara stolt över nåt som man gjort... Alfons givetvis.
Det finaste och bästa jag nånsin gjort.
Och dom trivs i varandras sällskap så fort blygheten släppt.
Vi fikade och läste och busade och åt pizza och umgicks.
Åkte bil när lilleman skulle sova så det gick som smort.
Men i en mörk tyst bil på vägen hem kom ju verkligheten ikapp... åt alla håll.
Jens. Farfar. Livet. Framtiden.
Ibland vill jag bara stänga av hjärnan och allt som snurrar... vila lite ifrån tankar och funderingar, förväntningar och förhoppningar.
Jag är tom på ork och känslor.
Känner mig numb... avdomnad låter inte lika bra... men det är väl så...
Skulle behöva fylla på lite av allt.
Lite extra kärlek i alla former.
Ska försöka få till några dejter så kanske det löser sig.
Tackåhej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar