Ensam är stark sägs det.
Tror inte jag håller med om det alls.

Blir det så att bara för att nån är stark så är det på nåt vis ok att "lämna den ensam"?

För att den klarar sig alltid ändå?

Jag är en stark människa men det värsta jag vet är att känna mig ensam.
Det gör mig svag och ledsen.
Eller att jag ger och inte får tillbaka.
Eller att det jag gör i slutändan inte har nån betydelse, glöms eller bara inte uppskattas för att jag inte förväntar mig nåt tillbaka.

Och värre blir det när man hör och ser andra få tid och kärlek och då undrar man ju om man verkligen är den man tror själv att man är, mot andra fram för allt.

Som en tonåring som inte hittat sin plats i livet. Märklig känsla.

Jag är stark och klarar mig själv men jag vill aldrig nånsin känna mig ensam eller som att jag är överflödig/onödig/ouppskattad, det gör mig svag och liten.