läggning

Från en liten släkt-bebis-säng till vanlig spjälsäng, som blev sänkt och sen flyttade med upp hit och stannade så, men efter ett bra tag lärde han sig att klättra ur så vi tog bort sidan!
Men hela tiden har liksom gavlarna "skramlat" i sina spår så fort han vänt sig eller rört sig, vilket är konstant, och han har vaknat och kommit till vår säng, och fortsatt rört sig... gaaah...

I sommar har vi verkligen fuskat och gått och lagt oss tillsammans i vår säng istället, blev så efter han var sjuk och jag ville sova bredvid han, och det var inge kul att försöka bryta... gick ibland.

Men så fick han en storkille säng nån gång i slutet på sommaren, som några barn i hans släkt på pappans sida haft, och så fort mamman orkade ta tag i läggningen igen och inte behövde gå och lägga sig samma tid som sin 2 åriga son, så går allt sen en stund tillbaka så rackarns smidigt... först ett tag så låg vi i samma säng och mös tills han somnade, men nu går det att lägga och säga gonatt och återgå till vad man nu gjorde innan eller behöver göra eller ännu bättre inte behöver göra nåt alls!

Och den stora killen är sen några dagar vällingfri, *peppar peppar* så funkade det med att låta burken ta slut och visa och säga att den är slut.
Ibland säger han "köpa ny mon mamma" men så säger man att vi kan ju fika nåt istället för du är ju storkille nu så blir han alldeles stolt och glömmer vällingen!
Omg vilken lättsam, smart, underbar och duktig liten kille vi välsignats med!

Sooom visserligen nu för tiden retar gallfebern på mest mig med sin trots och gränsprövning. Men det sitter mest hos mig som fattas ork och tålamod, tillfälligt och övergående som allt annat! 

Gokväll.