Vaknat hundra gånger i sin säng och bara somnat om på mig.
Till sist kom pappan och lyfte över han till våran säng där kaoset var ett faktum.
Skrik gråt, kasta och vrida sig tills han till slut gick med på att ligga ner... men skulle då krama om mig hårthårthårt runt halsen/nacken och trycka våra ansikten så nära varandra att svetten rann och paniken kröp närmare och närmare.
Sjukt mysigt första kvarten, kände verkligen hur han bara ville vara nära och höll om mig så hårt så hårt... sen blev det lite jobbigt... men så värt!
Till slut somnade vi igen och vaknade 06:44 likt förbaskat.
Och nu ligger han och gnyr och säger mamma i sömnen.
Stackars stackars liten
Kanske är fler tänder på g, eller växtvärk eller så bara värmen!
Jobbigt är det att han har det jobbigt iaf.
Meeen till nåt helt annat så börjar stressen över att blrja jobba krypa sig på.
Om en vecka börjar vi skola in lilleman på dagis och om 4 ska jag jobba?
Sheit.
Längtar efter nån slags vardag givetvis men samtidigt inte, har verkligen älskat att få spendera all denna tid med min lilla prins och nu ska vi plötsligt ryckas isär.
Det blir nog bra i slutändan det är väl bara tanken som skrämmer just nu.
Och att det dessutom äntligen händer grejer på jobbet gör det hela lite mer spännande!
Runawaybride.
Åh känner igen det där med ångest över att inte få vara med sitt barn hela tiden. Vi är i samma sits Märta har också börja skolas in på dagis. Men det går ju bra! Kramar
SvaraRadera