I lördags samlades vi för att minnas och hedra vår förlorade vän.
Umgicks inne och ute och bara va.
Unga som gamla familj som vänner och sån skön lättsam stämning.

Små saker, låtar och samtalsämnen som påminner om dig med glädje.
Det går inte förstå än idag att du inte är här.
Sjuk känsla av att vilja ringa dig.
Smsa.
Ses.

Det känns tomt i mig.
Kan bara föreställa mig hur din älskade då känner sig.
Det var en tung bilfärd hem.
Vi pratade om dig hela vägen men sen blev jag ensam med tankarna då Alfons sov så sött.

Jag visade lilleman fotot som står framme på dig och han ville hålla själv och pussa/smaka. Han ska alltid vara så go'... men att se han göra så mot dig värmde gott i hjärtats alla småbitar.
(Förlåt för det Urica... jag glömde putsa det så det är nog lite MärtAlfons avtryck på glaset)