change

starts with me.

Ibland känner man ju bara att man avundas.
Konstig känsla ändå och stannar man upp och tänker efter så har man det ju förjävla bra i sitt eget liv.
Men jag antar att det hör till, för att kunna uppskatta sitt liksom.

Ibland kunde jag önska att jag hade den där absolut närmsta vännen som kan mig utan och innan och inga ord behövs... som man umgås med jämt... som man pratar med jämt... som man kan säga allt till... som vill säga allt till en... som märker när ingen annan märker att nåt är fel... som tar sig tid fast man egentligen inte har tid... som skulle kunna överraska en med tex en fest och få det helt rätt som att man planerat det själv... som liksom vet vad man vill utan att man sagt nåt direkt...

Det är väl sociala mediers fel att man ens vet vad andra gör, fast givetvis mitt eget som ens tittar... och nu pratar jag inte om nån i min närhet utan man kan ju verkligen se folk från hela världen!

Och det som jag nu sett som satt igång detta är en tjej som är med barn vars bästa vän planerat en baby-shower till henne och genomfört omringad av massa vänner, familj och mys.
Det ser ju så mysigt, genomtänkt och omtänksamt ut.

Jag kanske inte har den där vännen jag skriver om.
Men jag är så sjukt lyckligt lottad att ha flera av dom istället.
Och även om vi inte pratar jämt, ses så ofta och har olika saker i våra liv som avgör detta så är dom tillsammans denna bästa vän jag "önskar" och jag skulle aldrig i mitt lilla liv byta ut dom!

Jag önskar att jag var bättre, hade mer tid (och pengar) att överraska och visa hur mycket jag uppskattar mina fina bästa vänner.

Min tanke är att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv.

Lätt att tänka, svårare att göra med olika saker, tid och pengar som spelar in ibland.
Men jag får väl helt enkelt hålla en baby-shower eller planera en fest jag då åt en vän istället så får jag ju uppleva det fast från andra hållet.

Man får börja nånstans iaf...