♡

Har lite ont i hjärtat och svårt att hålla inne tårarna lite...
Min farfar är 76 år.
Världens finaste och bästa människa.
Snällare och klokare finns inte.
Så mycket kärlek till och i en liten rynkig farbror, som jag fått spendera hela mitt liv med.
Som hjälpt att forma mig till den jag är idag och alltid stöttat mig oavsett vad för psykbryt jag fått.
Gett mig en anledning att alltid försöka vara en bättre människa och ha mål i livet.
Vi har alltid haft kontakt oavsett vart jag befunnit mig på jorden och han har accepterat alla mina val utan att ifrågasätta och alltid uttryckt stolthet och och skrutit om mig, både till mig och andra.
Han är fantastisk på alla vis, trevlig mot alla och så smart att man kan lyssna på han prata om vad som helst i evigheter!
Alltid ställt upp med skjuts, pengar eller bara sina kloka ord och jag mår dåligt när jag tänker på allt han gett mig och att jag inte kommer kunna ge tillbaka ens en tiondel.

Jag är så otroligt glad för alla år och allt han gett mig, kärlek, trygghet, vishet, ödmjukhet och så mycket mer...
Och gladast av allt är jag att han fått träffa Alfons och förälska sig i han!

Skulle kunna fortsätta i evigheter.
Men för att komma till det jobbiga så är han som sagt 76 år, han har besegrat prostatacancer och andra svårigheter under livet men han dras med obotbara sjukdommar som kol och astma.
Sjukdommar som ju äldre man blir bara blir värre och gör en tröttare och mer orkeslös.
Farfar bor fortfarande hemma med min brutalt ärliga och härliga farmor 77 år, och är bortsett från dessa 2 djävulspåfynd "frisk" och helt klar i knoppen!

Han har olika dagar och idag när vi pratade hade han fått ta medicin för att vidga luftrören och orka sitta upp och lösa korsord.
Såna här dagar önskar jag att vi inte bodde 12 mil isär och jag kunde åka dit precis när jag vill.
Jag skäms när jag tänker på hur sällan jag tar mig tid och åker dit.

Men på fredag samlas vi i familjen och äter middag tillsammans i Bispgården... jag har beordrat det.
Än är det inte för sent!

Glöm inte bort dom människor som betyder nåt och alltid funnits i ditt liv bara för att vuxenlivet slagit till med ansvar och tidsbrist.
Ta en stund och tänk efter på hur ditt liv skulle se ut utan dessa människor så sitter du snart med hjärtevärk, tårar i ögonen och middagsplaner.

Amen.
♡