hat

Jag kämpar och kämpar för att komma ikapp, men det känns som att nåt håller mig tillbaka.
Mest troligt är det bara jag själv.
Och kanske det tar lite längre tid att komma ikapp än så här...
Men min rastlösa själ vill vara fri och ikapp nu.
Och jag försöker... men det är fasen inte lätt.
Kanske förtjänar jag det inte... inte än iaf, jag kanske måste straffas lite till, och kommer ändå aldrig få ett samvete fritt från mina egna handlingar.

Hur kommer det sig att det man hatar mest och verkligen aldrig trodde sig skulle kunna göra är precis det man står och har gjort?
Hur kan man liksom bli nåt man aldrig vill vara?
Göra nåt man aldrig vill göra?
Utsätta nån annan för det man blivit utsatt för själv?

Mänskliga beteenden fascinerar mig... och äcklar mig på samma gång.
Det finns ingen logik... ingen förklaring... ingen ursäkt.

Och samtidigt är det det enda man kan göra, be om ursäkt, förklarar sig och försöka få det att på nåt viss ha nån logik...
Jag hoppas verkligen en dag att jag slipper vara hatad.
Kanske få förklara och be om ursäkt.
Men för stunden kan jag inte göra mer än försöka... om och om igen.