tankar

Jag har det riktigt jobbigt med att saker och ting aldrig blir som man tänkt sig.
Jag känner mig så liten på jorden och rätt obetydlig när folk i mitt liv gör så mot mig.
Oavsett om det är en vän, pojkvän, familj eller en kollega.
Det finns liksom en gräns även för mig...
Jag tycker jag ställer upp och alltid försöker vara folk till lags, jag kommer sist.
Kanske är det där jag gör fel.
Eller så gör jag fel i att bygga upp förhoppningar och längta.
Jag vet inte jag... jobbigt är det iaf.
Jag har inte så många krav eller förväntningar, men få mig inte att känna mig obetydlig, oönskad eller ivägen.
Så svårt kan det inte vara, eller? Det måste jag väl vara värd, eller?

Östersund lever.

I 8 dagar lever hela stan, från morgon till kväll.

Det är fest i alla hus, musiken dånar, folk är glada, folk är fulla, pengar flödar och spriten likaså!

När söndan kommer, då dör stan, och sommaren är slut...

Tur att det bara är måndag.

Har ätit middag på stråket, strosat och kollat på folk ikväll innan jobbet.

På onsdag tänkte jag gå ut gå ut.

Är ledig torsdag så man får som passa på.

Jag skulle gärna få sova lite om nätterna nu, det är då alla såna här tankar kommer... när man är ensam.