moderskänslor

Åh hå hå vad ont det gör i mitt barnlösa men ack så moders-känslade hjärta när man ser ett barn på tivoli-området nere i badhusparken, som riktigt lyser av förväntan, spänning och glädje, redo att prova allt och inget beroende på längd och ålder, som sparat pengar, köpt egna biljetter, följer sin moder lydigt och nervöst men förväntansfullt frågar om han kan åka den karusellen och pekar, och modern river tag i armen på den lille killen så han lättar från marken och skriker att han ska komma hit, fast han bara står 2 dm från henne, han frågar ytterligare en gång, än mer nervös men förväntansfull, och får svaret att han kunde ju räkna biljetterna han hade själv och fatta att det har han inte råd med.

Det riktigt skar i hjärtat på mig och jag ville bara be henne lugna ner sig.
Men jag var tyst och såg istället hur ljuset pojkens ögon släcktes och han fortsatte gå efter sin mor som gick vidare... som en ledsen hund hängde han med huvudet.


Hur ofta är det tivoli i stan?
Kan man inte bara se på sitt egna barn hur lycklig detta gör han och låta allt som kanske varit innan vara för stunden och låta han glädjas denna korta stund en karusell faktiskt varar.
För jag vet inte om pojken är djävulen själv i vanliga fall, men straffa han inte på plats då, utan ta inte dit han helt enkelt istället.

Nej fy... jag vet inte alls hur jag kommer bli som mamma.
Men jag vet hur jag absolut inte kommer bli.

Åsikter från kanske en barnlös kvinna, men med 5 småsyskon och ett 20 tal kusiner yttrar jag mig med erfarenhet ändå.