min son

Han har funnits i över 20 månader och ändå känns det overkligt att säga min son.
Han som gör hela livet värt att leva, på ett sätt som inget nånsin gjort förut.
Han som vänder vilken ledsen arg eller sur dag som helst till världens bästa bara genom att titta på en!

Han vinklar ner huvet och liksom sneglar uppåt på en när man säger åt han första gången, med inte så sträng röst liksom, för att kolla om man menar allvar och för att kolla om man kan hålla sig för skratt ser det ut som. Så jävla söt så oftast kan man ju inte göra det!

Vi har haft så mysigt ikväll.
Först nån slags middag med kyckling och nudlar, sen fullt ös dans och "hård-rock" (nån slags headbangning/nickning), sen har vi dammsugit, inte det lättaste med sån bra hjälp som kan själv, och sen har vi skurat, han har ett eget mini-mopp-set så han har doppat och skurat jäklar anamma, skönt att få skura ifred då vi hade varsin mopp men det vart lite dubbeljobb när man fick gå efter dropparn och torrtorka, sen åt vi lite fredagamys till ToyStory2, sen välling, och sen pinka potta, tvätta sig, borsta tänder, ta på blöja, smörja och pyjamas på och till sist läsa en bok.
Lämnade han med en egen bok i sängen och hörde han ropa mamma 3 gånger innan han somnade, inte ett gråt inte ett skrik!
Wohoooo helt otrolig känsla!

Jag har tänt ljus och laddat med hemmakväll-byttan lite chips och dricka och sitter och ser en, vad jag minns ska vara en, bra film, Angel eyes, i min ensamhet!

Men det dimper nog in en bonn strax!

Trevlig helg!