isolerade

Sitter i bilen efter en nyckel-utryckning till pappan lagom till Alfons sovning...
Han sover än/igen... skönt så vi orkar med eftermiddan.

Känner mig ensam här där jag sitter. Fast jag har det bästa sällskap som finns. Finns ingen annan på jorden jag mer än gärna skulle spendera varje sekund med... vaken som sovande...

Vi bor ju där vi bor och som vi gör men inte borde det vara nån speciell anledning till varför man är ensam. Jobb/dagis och hälsa ska stämma... men hur vet folk att man jobbar eller är sjuk om dom inte ens frågar? Då måste det ju bero på annat... det verkar ju inte sitta fast när det gäller att göra saker och åka så då faller det ju tillbaka till att det är nåt annat fel.
Hur det än är så är det inte bara sällan utan sjukt sällan vi får besök.
Kanske är otrevliga helt enkelt...

Just nu är vi ju sjuka, eller ja Alfons, och vi är i princip isolerade från alla med barn iaf då det drabbar barn under 10 år oftast... och det är ju 90% av alla vänner numer...

Jag gillar inte när det känns så här.
Hörs man inte så är det ju tvås fel, inte en ensam...
Jag tycker jag åker och hör av mig till vissa som inte ens anstränger sig alls själv...
Och det här är inget anklagar-inlägg jag bara skriver... tidsfördriv och för att ventilera tankar... på min blogg.
Och man behöver icke ta åt sig.
Säkert bara sviter av att vara hemma för länge med sjukan och eventuell pms i kombination...
Råder bot på umgänget i helgen!

Men man kanske har färre vänner än man tror!
Och livet har ju blivit ett än större pussel med barn, jag vet mycket väl...
But still.

0738164941 är mitt nummer om du tappat bort det?
Och jag bor på adressen Boda 211 83692 Lit om du glömt hur man hittar hit?