klyscha

Ibland händer saker runt en som får en att tänka till.
Min morbror har varit ut för en tragiskt olycka och ingen vet än hur nånting ser ut... och tankarna går kors och tvärs.
Det är ju min morbror... men inte en nära sådan varken till avstånd eller relation... men ändå är det inga konstigheter när man ses dom där gångerna vartannat eller fler år. Samma lustigkurre och sköna filur.
Sån relation har jag till rätt stor del av min släkt och jag vet inte varför.
Jag kör mitt eget race och bor i en annan stad än de flesta...
Sen är ju inte min släkt nån "samlings-släkt" heller som har massa släktmiddagar och ploj ihop så... vissa umgås mer än andra men då bor dom ju nära varandra eller har samma intressen antar jag...
Iaf så har jag inget dåligt samvete för det i sig... dels för att jag är helt säker på att kommunikation går åt två håll och dels för att " vi" bara inte är såna... vi har inget nav som samlar oss.
Jag har växt upp nära i princip alla mina kusiner då vi varit rätt jämngamla, som syskon på sätt och vis, men nu pratar jag i princip med en och det är för att vi är lika, hör av oss när vi vill och kan och ändå är allt detsamma och man känner varandra lika starkt även om det går veckor ibland.
Man blir vuxen, livet förändras, man flyttar, man får prioritera och förvalta sin tid, får ansvar och andra familjer...
Men klart man tänker på sina kusiner och morbröder och mostrar och önskar att man hade ett nav eller en släktgård eller nåt som samlade oss... men...
Momma ♡ fattas oss.

Och ytterligare en tanke med såna här olyckliga händelser är ju på hur man lever sitt liv.
Är det till fullo?
Trivs man med alla valen man gjort och sig själv? 
Är man lycklig?
Är det så här jag vill att mitt liv ska se ut?
Är det så här jag vill minnas min tid och att folk ska minnas mig?

Och sen lägger man sig och sover.